Söndag: Den som frågar får inga svar

Fin söndag idag. Man borde åkt till havet. Istället hamnar jag på Norra Grängesbergsgatan en stund på förmiddagen, på vägen mellan ett par ärenden.
Favoritaffären Möblar har öppet. Så jag glider in där och möts av en leende försäljare. ”Det är italiensk design”, upplyser han. Jag tittar runt. På ovanvåningen finns det många marängliknande sovrumsmöbler att häpna över. Lite barnsängar finns det också, och särskilt fastnar jag för en med en Merca målad på sidorna och texten SLEEP WELL vid huvudändan. Jag begriper ingenting av den, men perspektivet är uppfriskande fritt och konstnärligt.
På vägen ut frågar jag försäljaren om de gigantiska felstavade veporna på fasaden. Hur kommer det sig att det står Möblar och inte Möbler? Han är helt oförstående, och förklarar att han bara praktiserar här.

Ute på gatan är det full aktivitet. Flera bilverkstäder har öppet, Tyska möbler och Baklawabageriet likaså. Men mest folk är det kring de polska bussarna. Förr stod de parkerade vid Mobilia varje helg, men nu är det tydligen här de håller till. På trottoaren i solskenet sitter polska gummor och gubbar på enkla fällstolar och fångar upp sina kunder. Jag går fram till två damer som står och röker, och försöker få reda på vad som försiggår. ”Hej”, säger de på svenska, men sen är det stopp. ”Vad händer här?”, frågar jag naivt. De bara skakar på huvudena, slår ut med armarna och gömmer sig bakom en språkbarriär: ”Polski”. Engelska förstår de inte heller. Men det går ju inte att ta miste. Från bussarna köper man smuggelöl och -sprit och säkert allt möjligt annat också. Och det bygger på att man vet vad man vill ha. Man går liksom inte förbi som jag och frågar ”Vad händer här?”. Då får man inga svar. En av stans kabelskalare står och köar vid en buss och jag frågar honom om de har öl. Han nickar men det är märkbart att han inte vill prata med mig, som så uppenbart inte har här att göra. På andra sidan gatan står några nyfikna och tittar på. Jag närmar mig en herre i solkiga glasögon, men han har bomullstussar hårt intryckta i öronen och bara skakar på huvudet, så jag vänder mig till en dam med cykel istället: ”Det var mycket polacker här… vad säljer dom?”. ”Jag vet inte. Jag vet inte”, säger hon och avslöjar ingenting, utom att hon har en briljant i hörntanden.