Förnuft och känsla

Tänk vad svårt det är att bryta invanda mönster. Jag hade ju sett skylten, ändå svor jag över att det plötsligt en dag låg kullersten mitt på min cykelbana. Det var ingen liten skylt och inga små bokstäver: ”Gatukontoret bygger om korsningen för att förbättra trafiksäkerheten och öka tillgängligheten för äldre och funktionshindrade. Klart november 2008″. Det fanns tillochmed ett nummer att ringa om man önskade mer information.

Kullerstenarna rubbade mina cirklar totalt, och jag muttrade högt varje gång jag passerade: ”Hallå! Va fan, jag cyklar ju här!” och kunde inte begripa vitsen med att man nu tvingades bromsa och svänga höger innan man kunde ta sig över Amiralsgatan. Det gick inte längre att halvsovandes bara trampa på rakt ut i korsningen, som jag var van vid. Det hade uppstått en irriterande störning i det jämna flödet. Norra Grängesbergsgatan och Östra Farmvägen hängde inte längre sömlöst ihop, utan nu fanns det en oskön skarv dem emellan. Jag kunde inte acceptera det. Inte till en början.

Efter några dagar kom det upp koner vid kullerstenarna, det var nog bäst så. Jag hoppas ingen gjorde sig illa.

Nu har ilskan lagt sig; jag svär och muttrar inte längre och jag har börjat vänja mig. Den förbättrade trafiksäkerheten består såklart i att man som cyklist tvingas sakta ner och stanna vid rödljuset. Det är bra, för bilarna är ju så hårda. Förnuftet har segrat: Säkerhet på bekostnad av tillgänglighet.

Men de äldre och funktionshindrade då? Enligt skylten skulle tillgängligheten öka för dessa grupper. Nå? Vågar de sig hit nu? Absolut! Det första jag ser en vanlig torsdagsmorgon är en äldre man som prövar det nya övergångsstället. Han struntar blankt i att det är rött; han bara går. På känsla. Trygg som en skånsk pensionär. Ojdå: Tillgänglighet på bekostnad av säkerhet?