En gång för inte så länge sedan låg det en soffabrik här. Den hette Soff fabrik, och hade tre f i namnet, med plats för ett fjärde. Det gick inte jättebra, men det rullade på. Men så kom Krisen. Verksamheten bar sig inte längre. Fabriken lades ner och de sista sofforna schasades ut på gatan. Soffor och fåtöljer som stått varandra nära på fabriken, spreds oundvikligen för vinden, tappade kontakten och har sedan irrat omkring på olika håll i staden. Ensamma och utblottade. En tresitssoffa höll länge till borta vid fotbollsplanen bakom Sorgenfriskolan. En hörnsoffa hittade lite lä i björnbärssnåren vid det igenbommade huset på Industrigatan. En plyschsoffa förlorade sin klädsel i pokerspel och stod ett halvår i bara stoppningen på Vitemöllegatan. Ni kanske också har sett dem, dessa sorgliga gamla regnsura vrak till soffor och fåtöljer, som ingen längre vill sitta i och än mindre ha i sina möblerade hem.

Under sommaren föddes en tanke hos en röd fåtölj som haft en förhållandevis dräglig tillvaro i en ateljé i gamla Addo-fabriken: ”Det skulle vara sååå kul att träffa alla igen!”. Och hon lyckades faktiskt leta upp hela det gamla gänget och bjuda in till en återträff!

En fredag i slutet av augusti sågs de igen för första gången sedan nedläggningen. Det blev mycket kramar och glädjetårar. Alla tyckte att det kändes som igår.

Jag var ombedd att ta ett gruppfoto utanför den gamla fabriken, men det var omöjligt att få sofforna att ställa upp sig. Stämningen var så uppspelt. Jag tog några stimmiga mingelbilder istället, och just den här är när alla sofforna hissar den röda fåtöljen för att hon tog det trevliga initiativet.